Malin Andersson

Satt precis och läste en tjejs blogg. Hennes mamma är (verkar vara) alkolist och jag vet faktiskt inte var hennes pappa är i det hela. Men hon skrev att hon var så ledsen, för hon vet inte hur hon ska kunna förklara för sina barn vart deras mormor är, varför inte hon är med, varför dom aldrig hälsar på henne? Ja hur fan ska man klara av att förklara nått sånt för ett litet barn?!? Vad ska man säga egentligen? Sen skrev hon också att hon också vill vara stolt över sin mamma och pappa. Jag kan ju inte annat än att hålla med. Jag skulle också vilja vara stolt över min mamma. Kunna säga att jag älskar henne och verkligen verkligen mena det. Kunna stå mamma nära så som vi gjorde förr. MEN jag kommer nog aldrig kunna göra det igen. Hon har ljugit så himla mycket för mig att jag tror inte ens hon fattar själv, hon är grov alkolist och är skyldig mig så mycket pengar att vi knappt har pengar att hitta på nått roligt för. Hon har snott grejer ifrån mig, sålt det och sen tagit pengarna själv, UTAN min tillåtelse. Och sen har hon ju gjort en massa andra idiotiska grejer som jag inte ens tänker gå in på. Men det värsta är att hon inte ens fattar det själv. Hon vägrar att ta emot hjälp och hon vägrar att söka hjälp själv. Hon lovar saker som hon inte håller och jaa, jag skulle kunna sitta här och skriva hela natten lång. Men sen återkommer den ständiga frågan..vad ska jag säga till min dotter när hon börjar fråga om mormor? En mormor som inte finns..

Nu har jag ju kontakt med min pappa i alla fall. Vi pratar inte varje dag, eller ens varje vecka. Men han ringer då och då, frågar hur vi har det och hur lillan mår. Han bryr sig. Jag menar, mamma kunde inte ens förmå sig att höra av sig när Tindra kommit. Inte ens ett grattis. Hon ringde mig och ville träffa mig när jag och Tindra var uppe i Piteå, men hur fan kan hon ens ha mage till att fråga? Jag vill inte! Kan hon inte fatta vad det är hon gjort för fel? Nej uppenbarligen inte. Jag har så mycket ilska och rent ut sagt HAT inom mig men jag vet inte hur jag ska få ut det. Jag mår inte bra över detta. Jag har ju ingen nära att vända mig till om det är nått jag vill fråga om. Jag kanske skulle vilja ha någon att fråga när Tindra var nyfödd. Kan kunde ju ingenting om bebisar, mer än att dom var söta. Jag hade så många frågor som jag fick ställa på ett öppet forum, något man kanske skulle vilja ha sin mamma till. Men hon finns inte längre..inte i mina ögon. Hon kan ju höra av sig till mig när hon har mina pengar, när hon är nykter och när hon har förnuft till att säga förlåt, och verkligen förstå vad hon gjorde för fel och verkligen mena det. Först då kan vi väl se om vi ens kan prata igen. Men ingenting kommer bli som förut..

Min mamma finns inte längre..
Tindra har ingen mormor..

Men det är ingen som någonsin kommer förstå hur jag känner mig..eller hur jag mår..eller ens varför jag är så arg/ledsen/besviken..äh åt helvete med allt..